Stamina 12 2012, (jättelånga) race-rapporten

Bilder
Dick och David klättrar gemensamt uppför längsta och brantaste backen.
Dick och David klättrar gemensamt uppför längsta och brantaste backen.
Danmark är nära.
Ledreborg slott.
Basecamp.
Roskilde, check!
Solo-startfältet.
Snart start.
Geggbacke, här cyklade ingen hela vägen upp.
Någonstans i en lerig dansk skog.
Rampen.
Bron.
Från toppen av banans andra loop.
Hus längs banan, bilden tagen mot åkriktningen.
De två längre backarna hade skyltar...
De två längre backarna hade skyltar...
Målgång!
Är jag klar nu?
Tittar på prisutdelning och utlottning.
David vinner prylar, men sneglar avundsjukt på han som vann en hel cykel.
En tomte äter frukost.
The team!

Då var det över. Ännu ett 12h-lopp i vårt södra grannland.
Jag vet inte vad jag ska tycka om det egentligen. Det var roligt att köra ett nytt lopp, det var ett bra arrangemang, vi hade trevligt i Mera Lera-teamet, men banan och därmed tävlingen var inget vidare.
Vi hade en odramatisk resa till Roskilde och Ledreborg slott. Det var lite kallt, men vackert väder. I Danmark hade det regnat till och från under veckan så det var ganska blött i marken, men inga större vattenpölar.
Slottet och ägorna är väldigt vackra, särskilt i vårskrud. Parkering och camping var mycket nära och bekvämt, fast camping-området låg några hundra meter från tävlingscentrum vilket kanske inte var optimalt.
Vi slog upp vårt läger, Mera Leras partytält, mitt sunktält och lagets inlånade cirkustält. Det gick lätt och snabbt, mycket bra.
Efter det bestämde vi oss för att köra ett testvarv på fredagskvällen, banan var öppen mellan 17-19.
Testvarvet visade mig två saker: det är många och branta backar och det kommer att bli lerigt. Dessutom kändes kroppen inte alls bra och jag fick ont i ryggen, något jag aldrig brukar få. Då blev jag modfälld och kände inte alls för att tävla dagen därpå.
Efter vi låst fast grejorna åkte vi och åt i Roskilde. Återigen påmindes vi om att VISA/MC inte fungerar i Danmark, bara Dankort eller kontanter - suck. Tillbaka i lägret tog vi en ganska tidig kväll.
Min natt blev väldigt dålig, svårt att sova och bara dåliga tankar, usch. När morgonen kom kändes det lite bättre ändå. Telefonen väckte mig planenligt klockan fem, jag åt min spartanska frukost och la mig att vila igen. Framåt sjutiden gick jag upp och bytte hjul på cykeln. Jag satte på mina förberedda hjul med geggdäck (Maxxis Beaver) vilket visade sig vara helt rätt val.
Sedan gick det fort fram tills det var dags för start. Även ST12 hade vänligheten att låta lag och solo-åkare starta på varsin del av banan. Det gör starten mycket mindre kaotisk. Jag ställde mig ganska långt fram, på bilderna kan man se att jag lustigt nog ställde mig ganska exakt så långt fram som jag sedan placerade mig - självkännedom eller självuppfyllande profetia?
Jag kände mig väl uppbackad när Jim följde med ända till starten och tog min tjocka jacka precis före start, det vara bara paraplyet och bikinin som saknades, nä förresten - stryk bikinin. Smile
Start! Jag körde som jag brukar lusigt från start, jag är ju inte ens uppvärmd. Många körde betydligt fortare och jag blev omkörd av säkert 30 åkare. Det bekymrar mig dock inte eftersom jag vet att det börjar någonstans efter 6-7 timmar...
Banan går i två loopar varav vi börjar på den andra och startar med banans längsta och brantaste backe. Redan på första varvet var jag nere på lägsta växeln (22:36) och knappt över promenadfart på slutet, allt för att undvika att ta i. Jag undviker mjölksyra och brännande lår som pesten i den här typen av race.
I de längsta backarna satt det skyltar med lite mellanrum, typ: "vi skall helt till toppen!", "nu gör det ont!", "men vi skall längre upp!". Jag tog för vana att se till att det inte gjorde ont där den skylten står eftersom då skulle jag kört alldeles för hårt.
Förutom de långa och branta klättringarna karaktäriseras banan av två saker: gegga och ramslök. Geggan var till en början ganska överkomlig och det gick att cykla nästan överallt. Sedan regnade det lite lätt i ett par timmar runt lunchtid och det i kombination med 300-400 åkare på banan blev för mycket. Det blev djupare gegga och banan växte i bredd. Jag försökte, vis från tidigare år, köra så mycket jag kunde bredvid banan där det rullar mycket lättare trots gräs, pinnar och ris. Efterhand blir det omöjligt på många ställen då banan växer ut så att det blir träd som begränsar bredden. Då är det bara att veva på i geggan och försöka hålla balansen och hitta driv. Det gick skapligt för mig eftersom jag hade mycket bra däck, men många hade väldiga problem. I vilket fall som helst gick det sakta. Snittfarten var löjligt låg. Det fanns bara ett fåtal ställen där man fick upp farten, resten var ett ganska tröstlöst harvande i geggan. Det var en sorts ganska fast gegga, tänk tio cm djup mjuk kladdkaka.
Stora delar av banan luktade kraftigt av vitlök, det visade sig vara ramslök även känd som just skogsvitlök. Ju mer som kördes ner i geggan ju mer luktade det... Det var en rätt udda upplevelse faktiskt.
Det fanns ett par intressanta passager på banan, några ganska snabba utförslöpor där det rullade på rätt bra och några enstaka rötter. Wink
I en utförsbacke där det gick ganska fort såg jag minst tre krascher, några såg lite otäcka ut. Själv var jag inte ens nära att köra omkull en enda gång vilket säger en del om banans karaktär. Hade det varit torrt hade banan nog kunnat vara väldigt snabb och lättrullad vilket hade varit kul på det alldeles speciella danska viset vi aldrig har här hemma, men nu var det mest enformigt och tråkigt. De hade en bro över infartsvägen som var lite spännande, två rejäla ramper upp till en horisontell del. Från ena hållet hade man dålig fart med sig från en slakmota på gräs. Ramperna var branta och hala. Där var jag tvungen att satsa för att komma upp och alltså var jag tvungen att ta i, det kändes som ett vågspel med benens uthållighet som insats, men att gå av (som många gjorde) hade varit för tråkigt.
Timmarna rullade på, värst var det i mitten som vanligt. Då är det långt kvar samtidigt som man börjar bli trött på det. Den här gången var jag väldigt trött på det. Jag var väldigt nära att ta ett "vuxet" beslut och lägga ner för att det helt enkelt inte var roligt. Samtidigt var jag inte speciellt trött ännu och visste att jag antagligen skulle klättra skapligt i resultatlistan bara genom att fortsätta åka. När regnet slutade började banan så sakteliga bli bättre igen. När jag hade kört en fem-sex varv (varvtider mellan ca 42 och 55 minuter) bestämde jag mig för att köra minst tio varv, det fick bli gränsen för människovärde. Därefter skulle allt vara bonus. På tionde varvet hade jag sällskap av David som körde flera varv i rad för laget då Robban gett upp. Då hände det konstigaste på hela tävlingen för min del. I en av de branta backarna fick mitt nervösa hjärta för sig att gå i förmaksflimmer (något som händer ibland). Det har aldrig hänt mitt i en tävling eller då jag kört sakta förut, knasigt. Det blev i alla fall en knapp halvtimmes oplanerat stopp då jag och David pratade strunt i solskenet innan hjärtat hoppade rätt och vi kunde fortsätta. Efter det hade jag inga fler problem. Jag tror det var kaffet jag drack strax innan, mental note - inget kaffe.
Ungefär då kunde jag räkna ut att jag skulle hinna köra 14 varv, men inte 15. Det är alltid bra att få ett mål. 14 varv så snabbt som möjligt fick det bli. Det var fortfarande inte direkt kul, men banan blev bättre och det var nedräkning.
På vad som kanske var mitt 12:e varv mötte jag Jim nära vägbron. Han cyklade ett varv åt laget (som han formellt tillhörde) i sina vanliga kläder eftersom han inte hade några cykelkläder med. Smile På mitten av andra loopen kom jag ikapp honom igen och vi hann prata lite.
De sista varven gick på ren glädje att det snart var slut och att jag inte gett upp. Jag hade fått uppgift om att jag låg någonstans runt 24:e plats och tänkte att topp-20 nog var möjligt med en bra avslutning.
Som vanligt hade jag skapligt med kraft kvar i benen på sista varvet och jag hade inga krampkänningar alls, trots att knappt en meter gått lätt det här loppet, skumt, men bra. Jag körde om säkert fem soloåkare på sista varvet, men bara en som ändrade placeringen tror jag.
Till slut blev jag 18:e av 113 till start, inte topp-10 som jag önskat, men dit upp var det väldigt långt. Jag hade inte ens blivit 17:e om jag hoppat över stoppet på en halvtimme...
14 varv gav enligt min Polar 2260 höjdmeter, enligt den officiella banprofilen över 3000, jag vet inte vilket som är rätt, men mycket klättrande var det.
Efter målgång var det fantastiskt skönt att det fanns duschar med mycket varmvatten och dessutom mat att köpa, yay!
David vann en hög prylar i lotteriet och sedan sov vi alla (tror jag) en tung och välförtjänt sömn i lägret.
Hemresan blev lika odramatisk som nedresan, men cykeltvätten var ett riktigt grovgöra...
Om man bara kunde garantera en torr bana skulle jag gärna köra igen 2013, men eftersom man inte kan det är jag tveksam... kanske lag?

Over and out.

David
Davids bild
Medlem: 2010-05-27

Tack återigen för en väldigt kul resa! Det var min första riktiga tävling någonsin, och till på köpet utomrikes. Banan var tekniskt enkel jämfört med svenska banor, men mjuk redan från start och efter lunch rejält uppkörd. Kan tänka mig att den är väldigt trevlig om bara vädret varit lite bättre!

Nästa tävling tror jag eventuellt blir solo Smile

Common sense is not that common.

Thomas J
Medlem: 2005-01-04

Jag tycker det brukar låta så här efter varje dansk tävling; oteknisk bana men geggig och förstördes i blötan. Är det någon blöt förbannelse över danska tävlingar? Eller bara Mera Leras deltagande i såna?

Dumdryg

The Dickster
The Dicksters bild
Medlem: 2008-11-09

Nja, jag har kört några år som varit helt ok. När banorna är torra är de väldigt trevliga och helt annorlunda än våra. Tänk stampat jordgolv, slätt, snabbt, nästan sten- och rotfritt. Däremot tål de inte regn särskilt bra eftersom det i princip är åkerjord, det blir snabbt mjukt och geggigt. Det hjälper ju inte att det alltid är så många åkare. På ST12 var det ca 1000 st, varav 300-400 var på banan samtidigt...


IWBMATTKYT